about 1 month ago
Ännu en underbar gäst! Ni är bra på att hitta gäster. Jag funderar på den där ensamheten som ni pratar om och som vi drabbas av när vi börjar ifrågasätta Maktens officiella världsbeskrivningar. Författaren Robert Musil skrev att man inte kan harmas över ens samtid utan att snabbt bli straffad för det, och jag tycker det stämmer att man blir straffad på ett eller annat sätt. Att man träffar personer som lär en se bortom gamla invanda lögner vi indoktrinerats med men att vederbörande känner sig stolt över att ha sett igenom en lögn och sedan känner sig trygg med att ha "genomskådat världens falskhet". Det är antagligen en moralisk skyldighet att alltid försöka gå längre i att avslöja lögner för vi blir aldrig allvetande. Det är en resa in i ensamheten för de flesta vill inte veta av sanningarna, precis på det sätt som Stensö säger. Till slut har man ingen att samtala med för de är drabbade av massformationen och hamnar i det psykotiska tillstånd som ni kallar det. Till och med sådana som Nordangård vars böcker jag också köpte och tycker om. Med massformerade människor kan man bara tala om ytliga ting, eller företeelser i ens omedelbara gemensamma närhet. Men människors kontakt med en objektiv realitet bortom hörnet på deras egen gata verkar vara borta, om den någonsin har funnits, eller om vi bara trodde det? Ungefär som vi föraktar gamla tiders rädsla för att bli antastade av osynliga väsen, samtidigt som folk idag är precis lika skrockfulla med sin rädsla för att bli sjuka och dö av dagens osynliga spöken som koldioxid eller vattenånga och för Gretaundergången i maj 2028. Jag blir alltmer ensam, dels för att människor vänder sig ifrån mig eftersom de vill leva kvar i 1984/THX1138-illusionen, eller för att de bara ville skala bort ett lager av lögnlöken, och dels för att jag vänder mig ifrån dem som nöjer sig med det eftersom jag är allergisk mot lögner och alltid måste försöka vända mig bort från lögner om jag tror att jag råkar på en sådan. Det finns naturligtvis fler människor som är som jag, som ni, som är beredda att krossa ännu en av våra invanda livslögner och förfina de nästan-sanningar vi gemensamt och individuellt kan ha tagit till oss, men de är svåra att hitta. Jag är oerhört tacksam för Radio Cui Bono och det ni representerar, även om vi, som i alla sunda relationer människor emellan, inte alltid är överens om lögnernas vara eller icke vara, eller deras beskaffenhet.